White lips, pale face, breathing in the snowflakes.
Jag har sett en livs levande Ed Sheeran spela live. Det var fantastiskt.
Ord räcker inte till för att beskriva hur jag kände då jag såg och lyssnade på honom.
Hans sång och hans sätt att spela på nådde ända in i själen på mig. Det var något med all den enkelhet somvar och hans person som berörde mig så mycket. Han kom ensam in med sin slitna och väl använda gitarr och helt vanliga kläder på sig. Han ställde sig sedan mitt på scenen framför micken, kopplade in sin gitarr och sa med sin brittiska accent "Hello" och log. Bara själva grejjen att han var så lugn och harmonisk själv utan en massa stylade gitarrer och folk som spelade åt honom var en stor bonus tyckte jag.
Det var honom publiken hade skrikit efter ända sedan tidigt på kvällen. Så fort Rix Fm festivalen drog igång skrek folk "ED!!!!!" fast de visste att arrangörerna skulle spara det bästa till sist, den rödhåriga britten från England. Så när han väll kom ut på scenen så blev folk helt till sig. Han log med hela ansiktet. Sedan började han plinka på gitarren och det som vi alla väntat på hände äntligen. Ed Sheeran började spela.
Det var bättre än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag tänkte på hur konstigt och tråkigt det hade varit om jag satt i Umeå då och inte hade någon för mig istället för att få uppleva allt detta. Att se Ed live var verkligen underbart. Han är otroligt duktig. Det var inte förens nu när jag såg han live som jag insåg hans talang på gitarr. Han spelade aldrig fel och han spelade med känsla.
Han sjöng heller aldrig falsk - utan han är en sån där genuint bra artist. Som inte är en röst som står bakom många spakar och knapptryckningar för att kunna låta bra. Han var så mycket bättre än jag trodde. Nu var det min tur att le med hela ansiktet.
Han spelade de kändaste låtarna och när han började spela låten "Lego House" då brast det för mig. Jag kunde inte längre hålla tillbaks tårarna. Det var så fint och jag var så glad att jag fick känna så och uppleva den stunden. Ed tittade oftast ner i backen eller på mikrofonen istället för ut på publiken, men det gjorde ingenting eftersom jag tycker att det gjorde att han blev ännu mer genuin då. Det kändes som att han var ovan att stå inför folk trots att han gjort det så många gånger förr. Vilket gjorde att det kändes ganska speciellt att vara en i publiken.
Jag blev uppriktigt rörd, det var så fint. Att stå och trängas bland alla andra som också ville se honom och lyssna till publiken sjunga med och kunna vartenda ord i hans låtar var unikt. Jag tror inte att det finns något annat än musik som har den förmågan att kunna föra samman så olika människor på ett sånt vackert sätt.
Åh,, jag önskar att alla fått uppleva det jag upplevde kvällen den 4 juli. Ed Sheeran var fantastisk! Under hela showen så fotade jag med ett långt objektiv samtidigt som jag filmade och grät. Haha, toka.
Jag var helt upprymd efter spelningen och jag kunde inte på pricken förklara i ord hur jag verkligen kände. En underlig känsla.
Tack, Ed Sheeran.
(Foto av; Paulina Sörlin)
Sitter och nostalgiar.
EVA OCH ADAM DÅ
DÅ...
ADAM NU
EVA NU
SUNE DÅ & NU
BERT DÅ
BERT NUI LOVE OTH.
WARNING: SPOILER ALERT.
TACK.
Jag måste få tacka alla fina därute i världen som har kommenterat mitt klipp som jag lade ut där jag gör en cover på låten Pumped Up Kicks. Du som kommenterat anar inte hur glad jag blir. Och är fortfarande över de fina kommentarer jag fått! Tack så himlarns mycket!
Tack Mormor, Ida, Lisa, Cellis, Julia, Anna HB, Noomi, Linn, Malin, Cajjan, Emma och Anna HG. Tack till mina fina vänner i den nya klassen och i den gamla klassen. ♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
Stor eloge till mormor som på egen hand lärt sig att kommentera på min blogg! Du är alltid så positiv och lyfter mig med dina härliga kommentarer och ditt sätt att vara! Jag är glad att jag har dig. ♥
Mietek Grocher - inget hat.
Idag fick vi elever på Midgårdsskolan den otroliga möjligheten att få lyssna på en överlevare från andra världskriget. Hans namn är Mietek Grocher. Jag har aldrig varit med om någon sådan här föreläsning förut, det var helt otroligt gripande.
Mietek har överlevt 9 koncentrationsläger. Han kämpade för sitt liv under nazisternas härjan och för att få hålla ihop med sin familj. Som många vet så hade tyskarna en så kallad "selektion" dagligen där man sorterade ut människorna som var bland annat judar, polacker och kristna. Eftersom hans mamma och syster var av kvinnor så blev familjen splittrad när de kom till ett koncentrationsläger. Mietek var efter andra världskriget den enda i familjen som överlevde. Han har själv varit i gaskammaren. Han har själv sprungit från kulor som jagat honom i luften. Han såg sin egen far sprängas.
Mietek är idag 86 år och han tvingades växa upp under helt ofattbart grymma förhållanden. Han var 12 år när kriget började och nästan 18 år när det slutade. Han berättade för oss om olika episoder ur sitt liv som förintelsefånge. Det är än idag och var då fruktansvärt. Jag föstår inte. Och det räcker inte att bara säga att jag inte förstår. Det finns inga ord. Jag har så svårt att uttrycka mig och förklara för er hur jag känner om andra världskriget, förintelsen, behandlingen av människorna och att de blev torterade till döds. Orden räcker inte till.
Mietek är så otrolig. Han överlevde och han kämpade hela vägen till dit. Alla dessa små tillfällen som gjorde att han klarade sig ett litet tag till tog honom dit han är idag. Han nämnde fruktansvärda saker om hur nazisterna tog småbarnen från BB och satte de i säckar och släppte de från tredje våningen på sjukhuset. Mietek kunde inte hålla tårarna tillbaka. Inte jag heller.
Mietek lärde oss att inte hata. Han sa att vi inte får lära barn att hata. Trots allt han har varit med om, trots alla slag, all tortyr och allt mördande så hatar inte Mietek. Hur kan det komma sig kan man tro? Jo, jag tror nämligen att det är för att han är god. En god människa rätt igenom. För vem kan inte hata människor som har utplånat hela ens familj och därtill miljontals andra om han inte är god?
Många gånger tog Mietek en kort andningspaus med gråten i rösten och tittade ut över publiken medans han berättade. Trots att det var många år sedan kriget pågick så är det inte så konstigt att han än idag blir lika skakad av att berätta om det. Han kommer att leva med det livet ut. Det är inte något som kan arbetas bort. Vi ungdomar som satt där inne var helt knäppt tysta. Det är sällan som ungdomar kan sitta blixt stilla i 2 timmar och lyssna under hela tiden. Han berörde nog alla av oss på ett eller ett annat sätt.
Det är såna här enstaka tillfällen som man märker hur otroligt lika vi människor är. För vi alla satt ju där, knäppt tysta och lyssnade. Och efteråt så gick några av oss fram till Mietek en och en och kramade honom. Flera stycken kramade även om varandra. Jag fick en kram av en fin vän som heter Celina. Hans historia kändes i hela kroppen och ännu några tårar rann ner för min kind när jag kramade Cellis. Mietek tackade oss och sa att vi var underbara.
Mietek gick inte efter något manus. Han minns allt. Han sa att han inte visste om han medvetet eller omedvetet ville överleva. Men till slut nådde han en punkt då han kände att han inte orkade mer. Han bad en tysk kommendant att skjuta honom. Kommendanten höll pistolen mot Mieteks huvud. Men han sköt inte. Han blev lämnad vid vägkanten. Mietek sa till oss att han undrar varför. Varför just han?
Jag kände tyvärr igen mycket av disciplinen som de hade på koncentrationslägrena från det läger jag var på i höstas i det militära. Självklart är det absolut inte alls i samma proportioner! Men skorna skulle vara på en exakt jämn rad. Hade vi inte bäddat våra sängar tillräckligt slätt och fint var det bara att göra om. När jag stod i manöver och väntade på att få vårat rum godkänt så kollar man rakt fram och bara väntar och hoppas på att man inte misslyckas. Man skäms om man bäddar fel.
Jag känner. Jag grät. Jag tänker. Jag är berörd. Och jag förstår inte.
Det finns så mycket mer jag vill skriva om, men det kommer bli alldeles för långt. Jag vill att ni också ska höra hans historia. Får ni chansen att träffa Mietek Grocher, tveka inte! Det är värt varenda sekund!
Om du vill veta mer om Mietek Grocher och hans gripande och tänkvärda historia läs här: http://ostgota.lokaltidningen.se/mietek-grocher-%C3%B6verlevde-f%C3%B6rintelsen-/20100311/artikler/703119977
Det här är helt fel. - KONY 2012
Killing us softly - a powerful message.
Zero.
Grym produktion. Väldigt sorglig historia. Speglar delar av människans värre sidor och människans bättre sidor. Tänkvärd.
Zero from Zealous Creative on Vimeo.
MID.
Det har varit en omtumlande vecka där jag har känt mig lite lost. Tvivel, inga svar, många beslut osv... Men nu känns det snuskigt bra!! Skriver mer sen :)
SVERIGES EGNA ADAM LAMBERT.
Jag kan ju med stolthet säga att jag redan från Robin Stjernbergs första audition insåg att han var klockren. Jävlar vad han var bra redan då. Jag älskar hans röst och hans energi. Han är som Sveriges Adam Lambert, och Adam Lambert är inte dålig!! Jag hoppas nu att svenska folket inser Robins talang och att han tar hem skiten. Han förtjänar det. Hans version av Halo och Who You Are gör det så fruktansvärt tydligt. Han är stjernan.
NEVER. GIVE. UP.
Nick Vujicic har inga ben och inga armar, men han är lycklig ändå. Ens egna funderingar, rädslor och motgångar är ingenting alls jämfört med hans, han ger mig inspiration till att bli bättre. Man ska aldrig ge upp. Han har helt rätt i det han säger, man ska vara tacksam för det man har, inte för det man inte har. Otroligt mäktig människa, så stark.
Latin
Alis volat propriis – "Hon/han/den/det flyger med egna vingar"
It gets better!
Vad är orden om de inte betyder något när du säger dem?
MER ÄN MÄKTIGT.
Den här mannen har BALLS OF STEEL.
HAFFA ?
Ni som läser det här kanske har sett den här "gilla den här statusen så ger jag dig 2 alternativ att haffa mellan, du måste vara ärlig :)"-saken på facebook? Jag tycker att det är riktigt dåligt faktiskt, för då ska man alltså välja mellan två personer, på vissa ställen den som man tycker är snyggast och på andra helt enkelt en av dom två man helst skulle välja.
Det kommer ju alltid att bli någon som inte blir vald.
Och hur roligt kan det vara för den personen? Jag har nyss inte blivit vald och det tar bara en massa onödig tid, jag blev ju bortvald och då kanske också rankad som mindre värd än den andra personen, så kan jag tycka att det är jävligt onödigt och dumt. Jag orkar inte bry mig om det faktum att just jag inte blev vald men jag blir ändå besviken. Vilket energitjuveri!
Det är säkert många som inte menar med avsikt att såra någon eller att göra någon annan ledsen, men varför orkar man ens lägga ned tid på att ranka dom människor man tycker om mest, eller som man tycker är snyggast på internet? När man inte blir vald betyder det alltså att just den personen inte tycker att man är snygg eller så kanske man tänker att personen som då "haffat" inte är så mycket till en vän som svarar just så.
Man kan ju tänka efter vad konsekvenserna blir när man skriver och uttrycker sig om så oviktiga saker på Facebook, att vissa faktiskt inte vill ha med det där att göra. Jag sa aldrig att jag ville vara en att haffa mellan.
Jag tycker att det är väldigt underligt att vissa ungdomar ska behöva hålla på så här och ranka och betygsätta varandra, är det inte bättre att bara vara och finnas där i verkligheten för varandra?
Norge.
Sitter och tänker på Norge. Så många människor som fått vara med om något så fruktansvärt igår. Tänker på dom som tvingas förstå att livet kan ändras lika fort som man vänder sidor på ett mynt. Hur olikt och tvärtom det kan bli. Följer de norska nyheterna på tv och känner i kroppen en konstig känsla. Regnet öser ner här hemma, det blixtrar och åskar. Regndropparna är enorma.
Har läst tidningen idag, Aftonbladet, som jag inte brukar läsa så ofta, men idag kändes det nödvändigt. Jag har läst om människor som har hjälpt andra som blött hur huvudet, som har räddat någons liv igår. Flera liv. Många liv. Jag har läst och sett bilder på det som återstår efter bombningen i Oslo, och det som återstår efter massakern på Utoya.
Jag har idag tänkt på alla barn i min ålder som fick avsluta sitt igår, jag kan inte förstå. Inte ens i närheten. Det är mer än förjävligt. Det går inte att förstå. Men självklart försöker man.
Såg via en bekant på facebook en sida där en av dom som befann sig på ön skrev om det den upplevt. Jag grät när jag läste den texten. Det berör ända in i själen, det är så svårt. Otroligt rörande text, mycket givande att läsa. Ens egna problem blir så otroligt otroligt små, att de nästan inte ens finns längre, när man inser och läser och försöker förstå vad dessa människor har fått uppleva, vad de har varit tvungen att gå igenom. (http://prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya?ref=mst)
Tänk så många det här berör. Precis som min pappa sa idag att det blir "som ringar på vattnet" så stämmer det ju. Tänk en av alla dessa människor, hur många behöriga den har som kommer att beröras av det här. Som kommer att förstöras av det här. Någon därute har tappat en syster, en bror, en son, en dotter, en gudfar, en gudmor, en kusin, en kompis, en klasskamrat, en i laget, en arbetskompis... Alltså förstår ni hur länge man kan fortsättsa? Dessutom så är denna någon inte bara en person, utan så många fler.
Är glad över alla som överlevde, som fick stanna kvar.
Har läst tidningen idag, Aftonbladet, som jag inte brukar läsa så ofta, men idag kändes det nödvändigt. Jag har läst om människor som har hjälpt andra som blött hur huvudet, som har räddat någons liv igår. Flera liv. Många liv. Jag har läst och sett bilder på det som återstår efter bombningen i Oslo, och det som återstår efter massakern på Utoya.
Jag har idag tänkt på alla barn i min ålder som fick avsluta sitt igår, jag kan inte förstå. Inte ens i närheten. Det är mer än förjävligt. Det går inte att förstå. Men självklart försöker man.
Såg via en bekant på facebook en sida där en av dom som befann sig på ön skrev om det den upplevt. Jag grät när jag läste den texten. Det berör ända in i själen, det är så svårt. Otroligt rörande text, mycket givande att läsa. Ens egna problem blir så otroligt otroligt små, att de nästan inte ens finns längre, när man inser och läser och försöker förstå vad dessa människor har fått uppleva, vad de har varit tvungen att gå igenom. (http://prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya?ref=mst)
Tänk så många det här berör. Precis som min pappa sa idag att det blir "som ringar på vattnet" så stämmer det ju. Tänk en av alla dessa människor, hur många behöriga den har som kommer att beröras av det här. Som kommer att förstöras av det här. Någon därute har tappat en syster, en bror, en son, en dotter, en gudfar, en gudmor, en kusin, en kompis, en klasskamrat, en i laget, en arbetskompis... Alltså förstår ni hur länge man kan fortsättsa? Dessutom så är denna någon inte bara en person, utan så många fler.
Är glad över alla som överlevde, som fick stanna kvar.
