Jag har sett en livs levande Ed Sheeran spela live. Det var fantastiskt.

 

 

Hans sång och hans sätt att spela på nådde ända in i själen på mig. Det var något med all den enkelhet somvar och hans person som berörde mig så mycket. Han kom ensam in med sin slitna och väl använda gitarr och helt vanliga kläder på sig. Han ställde sig sedan mitt på scenen framför micken, kopplade in sin gitarr och sa med sin brittiska accent "Hello" och log. Bara själva grejjen att han var så lugn och harmonisk själv utan en massa stylade gitarrer och folk som spelade åt honom var en stor bonus tyckte jag. 

 

Det var honom publiken hade skrikit efter ända sedan tidigt på kvällen. Så fort Rix Fm festivalen drog igång skrek folk "ED!!!!!" fast de visste att arrangörerna skulle spara det bästa till sist, den rödhåriga britten från England. Så när han väll kom ut på scenen så blev folk helt till sig. Han log med hela ansiktet. Sedan började han plinka på gitarren och det som vi alla väntat på hände äntligen. Ed Sheeran började spela.

 

Det var bättre än jag någonsin kunnat tänka mig. Jag tänkte på hur konstigt och tråkigt det hade varit om jag satt i Umeå då och inte hade någon för mig istället för att få uppleva allt detta. Att se Ed live var verkligen underbart. Han är otroligt duktig. Det var inte förens nu när jag såg han live som jag insåg hans talang på gitarr. Han spelade aldrig fel och han spelade med känsla. 

 

Han sjöng heller aldrig falsk - utan han är en sån där genuint bra artist. Som inte är en röst som står bakom många spakar och knapptryckningar för att kunna låta bra. Han var så mycket bättre än jag trodde. Nu var det min tur att le med hela ansiktet.

 

Han spelade de kändaste låtarna och när han började spela låten "Lego House" då brast det för mig. Jag kunde inte längre hålla tillbaks tårarna. Det var så fint och jag var så glad att jag fick känna så och uppleva den stunden. Ed tittade oftast ner i backen eller på mikrofonen istället för ut på publiken, men det gjorde ingenting eftersom jag tycker att det gjorde att han blev ännu mer genuin då. Det kändes som att han var ovan att stå inför folk trots att han gjort det så många gånger förr. Vilket gjorde att det kändes ganska speciellt att vara en i publiken.

 

Jag blev uppriktigt rörd, det var så fint. Att stå och trängas bland alla andra som också ville se honom och lyssna till publiken sjunga med och kunna vartenda ord i hans låtar var unikt. Jag tror inte att det finns något annat än musik som har den förmågan att kunna föra samman så olika människor på ett sånt vackert sätt. 

 

Åh,, jag önskar att alla fått uppleva det jag upplevde kvällen den 4 juli. Ed Sheeran var fantastisk! Under hela showen så fotade jag med ett långt objektiv samtidigt som jag filmade och grät. Haha, toka.

 

Jag var helt upprymd efter spelningen och jag kunde inte på pricken förklara i ord hur jag verkligen kände. En underlig känsla. 

 

 

 

 (Foto av; Paulina Sörlin)