Mietek har överlevt 9 koncentrationsläger. Han kämpade för sitt liv under nazisternas härjan och för att få hålla ihop med sin familj. Som många vet så hade tyskarna en så kallad "selektion" dagligen där man sorterade ut människorna som var bland annat judar, polacker och kristna. Eftersom hans mamma och syster var av kvinnor så blev familjen splittrad när de kom till ett koncentrationsläger. Mietek var efter andra världskriget den enda i familjen som överlevde. Han har själv varit i gaskammaren. Han har själv sprungit från kulor som jagat honom i luften. Han såg sin egen far sprängas.

Mietek är idag 86 år och han tvingades växa upp under helt ofattbart grymma förhållanden. Han var 12 år när kriget började och nästan 18 år när det slutade. Han berättade för oss  om olika episoder ur sitt liv som förintelsefånge. Det är än idag och var då fruktansvärt. Jag föstår inte. Och det räcker inte att bara säga att jag inte förstår. Det finns inga ord. Jag har så svårt att uttrycka mig och förklara för er hur jag känner om andra världskriget, förintelsen, behandlingen av människorna och att de blev torterade till döds. Orden räcker inte till.

Mietek är så otrolig. Han överlevde och han kämpade hela vägen till dit. Alla dessa små tillfällen som gjorde att han klarade sig ett litet tag till tog honom dit han är idag. Han nämnde fruktansvärda saker om hur nazisterna tog småbarnen från BB och satte de i säckar och släppte de från tredje våningen på sjukhuset. Mietek kunde inte hålla tårarna tillbaka. Inte jag heller.

Mietek lärde oss att inte hata. Han sa att vi inte får lära barn att hata. Trots allt han har varit med om, trots alla slag, all tortyr och allt mördande så hatar inte Mietek. Hur kan det komma sig kan man tro? Jo, jag tror nämligen att det är för att han är god. En god människa rätt igenom. För vem kan inte hata människor som har utplånat hela ens familj och därtill miljontals andra om han inte är god?

Många gånger tog Mietek en kort andningspaus med gråten i rösten och tittade ut över publiken medans han berättade. Trots att det var många år sedan kriget pågick så är det inte så konstigt att han än idag blir lika skakad av att berätta om det. Han kommer att leva med det livet ut. Det är inte något som kan arbetas bort. Vi ungdomar som satt där inne var helt knäppt tysta. Det är sällan som ungdomar kan sitta blixt stilla i 2 timmar och lyssna under hela tiden. Han berörde nog alla av oss på ett eller ett annat sätt.

Det är såna här enstaka tillfällen som man märker hur otroligt lika vi människor är. För vi alla satt ju där, knäppt tysta och lyssnade. Och efteråt så gick några av oss fram till Mietek en och en och kramade honom. Flera stycken kramade även om varandra. Jag fick en kram av en fin vän som heter Celina. Hans historia kändes i hela kroppen och ännu några tårar rann ner för min kind när jag kramade Cellis. Mietek tackade oss och sa att vi var underbara.

Mietek gick inte efter något manus. Han minns allt. Han sa att han inte visste om han medvetet eller omedvetet ville överleva. Men till slut nådde han en punkt då han kände att han inte orkade mer. Han bad en tysk kommendant att skjuta honom. Kommendanten höll pistolen mot Mieteks huvud. Men han sköt inte. Han blev lämnad vid vägkanten. Mietek sa till oss att han undrar varför. Varför just han?

Jag kände tyvärr igen mycket av disciplinen som de hade på koncentrationslägrena från det läger jag var på i höstas i det militära. Självklart är det absolut inte alls i samma proportioner! Men skorna skulle vara på en exakt jämn rad. Hade vi inte bäddat våra sängar tillräckligt slätt och fint var det bara att göra om. När jag stod i manöver och väntade på att få vårat rum godkänt så kollar man rakt fram och bara väntar och hoppas på att man inte misslyckas. Man skäms om man bäddar fel.

Jag känner. Jag grät. Jag tänker. Jag är berörd. Och jag förstår inte.

Om du vill veta mer om Mietek Grocher och hans gripande och tänkvärda historia läs  här: http://ostgota.lokaltidningen.se/mietek-grocher-%C3%B6verlevde-f%C3%B6rintelsen-/20100311/artikler/703119977