Mitt älsklingsdjur har alltid varit hund. Vi har haft två hundar, Gordon-Settrar. Birka och Bella. Det är så otroligt härligt att ha hund, men jag var aldrig med om deras valptid, som mamma säger är jobbigast så jag vet inte hur jobbigt det är också.. Jag kommer ihåg när jag och Bella (den hund som var 2 år yngre än Birka) låg på gräsmattan en sommar när jag var liten. Vi bara låg där och hon var alldeles still och kollade på mig som om hon vore mänsklig. Det är ett fint minne. Birka och Bella var båda två väldigt fina hundar och de var kärleksfulla som bara den. Jag vill fortfarande ha hund som jag velat haft ända sen Birka och Bella dog, eftersom det var så längesen och jag skulle jättegärna vilja gå på dressyrkurser och agility med den. Jag kommer ihåg när Birka var gammal och grå och så fick hon en cancerknöl på halsen. Det var jobbigt att se hur nedstämd hon var den sista tiden innan vi beslutade för att avliva henne. Bella avlivade vi också på grund av åldern, Birka blev fjorton och Bella tolv. När vi tog Bella till veterinären så var vi tvungen att stanna med bilen efter ett tag och släppa ut henne på ett fint ställe nere vid en liten insjö, hon spydde (vet inte varför) men hon fick i alla fall bada en sista gång. Jag var kanske 9 år då och jag fick stryka Bella på pälsen medans hon låg på bänken när veterinären avlivade henne. Det var jättejättejobbigt men det var absolut värt det att vara med i hennes sista stund i livet. Jag och pappa såg henne somna in, utan att det alls gjorde ont för henne. Det är det jag tycker är så bra med att avliva, djuret behöver inte lida och vara helt orklös ända tills det slutar fungera utan man avlivar det istället.