Det blev inget Transformers-maraton, det blev ett pratmaraton istället. Jag har så mycket att skriva om... 

Men den här gången kan jag nog inte rättvist beskriva hur bra kvällen verkligen var.

Det var längesedan jag skrattade så mycket som jag gjorde igårkväll. Det var så skönt och härligt att bara bli förlorad i skrattets värld och skratta så sjukt mycket att det började stasa i fingrarna för att jag inte fick någon luft. Vi hade sjukt trevligt. Jag är väldigt glad över att jag bjöd hem de här fina människorna. 

 

Vi pratade om allt. Under mitten av kvällen (vid halv 11) började det dra lite kallt från de öppna altandörrarna. Vi hörde konstiga ljud och bankande, så Alex sa åt mig och stänga, ögonaböj. Jag gick till altandörren i lugn och ro och i öppningen står Moa min kompis. Jävlar vad rädd jag blev! Jag sprang (baklänges?!) in i hallen för att andas och fatta vad som hänt. Sedan kommer Moa, Anja och Noomi in i huset och umgås med oss, skrattar och ler.

 

Jag fick höra Alexs "riktiga" skratt, alltså hans skratt då han verkligen tyckte något var kul - sjukt vilket glädjespridande och härligt skratt den mannen har! Jag blev sjukt glad över att det dessa två pojkar har väldigt sunda värderingar. För det är ju ändå det som är viktigast, enligt mig, för att man ska kunna vara vän med någon. Har man helt olika värderingar blir det oftast fel. 

 

Kvällen var helt fantastisk. Jag och Cajsa fick uppleva ett mirakel, en häpnadsväckande händelse. Det var otroligt. Vi var chockade, förvånade och fruktansvärt glada. Kan fortfarande inte smälta våran upplevelse... Ahhhh, alltså kärlek till er! <3