Det började pirra redan imorse, men det var lite jämfört med hur pirret sedan stregrade under dagen. Jag har nog aldrig varit så nervös inför någonting förutom att uppträda innan detta. Det gick i alla fall jättebra och jag är fruktansvärt stolt över mig själv.

 

Jag är väldigt stolt över min insats att jag aldrig gett upp under resan hit, trots att det jävlats varit motgångar och att jag har fått utmana mig själv. Hade inte varit där jag är idag utan min älskade pappa som har hjälpt mig och stöttat mig genom allt. 

 

Mamma och pappa, tack.<3

 

Jag skulle kunna berätta en massa saker, men det kanske bara intresserar motorcykelförare, haha. ;)