Sitter och tänker på Norge. Så många människor som fått vara med om något så fruktansvärt igår. Tänker på dom som tvingas förstå att livet kan ändras lika fort som man vänder sidor på ett mynt. Hur olikt och tvärtom det kan bli. Följer de norska nyheterna på tv och känner i kroppen en konstig känsla. Regnet öser ner här hemma, det blixtrar och åskar. Regndropparna är enorma.

Har läst tidningen idag, Aftonbladet, som jag inte brukar läsa så ofta, men idag kändes det nödvändigt. Jag har läst om människor som har hjälpt andra som blött hur huvudet, som har räddat någons liv igår. Flera liv. Många liv. Jag har läst och sett bilder på det som återstår efter bombningen i Oslo, och det som återstår efter massakern på Utoya.

Jag har idag tänkt på alla barn i min ålder som fick avsluta sitt igår, jag kan inte förstå. Inte ens i närheten. Det är mer än förjävligt. Det går inte att förstå. Men självklart försöker man.

Såg via en bekant på facebook en sida där en av dom som befann sig på ön skrev om det den upplevt. Jag grät när jag läste den texten. Det berör ända in i själen, det är så svårt. Otroligt rörande text, mycket givande att läsa. Ens egna problem blir så otroligt otroligt små, att de nästan inte ens finns längre, när man inser och läser och försöker förstå vad dessa människor har fått uppleva, vad de har varit tvungen att gå igenom. (http://prableen.origo.no/-/bulletin/show/672218_helvete-paa-utoeya?ref=mst)

Tänk så många det här berör. Precis som min pappa sa idag att det blir "som ringar på vattnet" så stämmer det ju. Tänk en av alla dessa människor, hur många behöriga den har som kommer att beröras av det här. Som kommer att förstöras av det här. Någon därute har tappat en syster, en bror, en son, en dotter, en gudfar, en gudmor, en kusin, en kompis, en klasskamrat, en i laget, en arbetskompis... Alltså förstår ni hur länge man kan fortsättsa? Dessutom så är denna någon inte bara en person, utan så många fler.

Är glad över alla som överlevde, som fick stanna kvar.